Äntligen sommar

 

 

 

 

 

Skickat via Blogsy

Vinterpromenad

 

 

 

 

 

Skickat via Blogsy

Höstfärger

Jag älskar hösten med alla gyllene toner och krispigt klar luft.

 

Skickat via Blogsy

Till häst vid Västanåfallet

 

På min fyrtioårsdag förra året fick jag en ridtur i present av mina barndomsvänner. Fredagen den 28 september var det dags att lösa in den. Vi åkte till Västanåfallet som ligger naturskönt ett par mil från Timrå. Där väntade hästen Nicke och hans kompisar på oss. Med guiden Jennifer i täten red vi ut i det vackra landskapet. Solen sken och träden sprakade av alla höstfärger. Trots att jag inte ridit på femton år så satt takterna i och Nicke var snäll och tålmodig trots att jag råkade lugga av honom en tuss av manen under en galopp. Efter två timmars fullkomligt magisk ritt, galopperade vi in på gården där gofika väntade. Tack älskade vänner för världens bästa present!!! Och jag kan verkligen rekommendera Västanåfallet för den som är sugen på nåt vackert och annorlunda. Nu har jag inget annat val än att börja rida igen...

 

Några av gårdens fina hästar

 

Jag presenterades för nordsvensken Nicke. En lugn och pålitlig gammal travare som vid 22 års ålder njuter av pensionärslivet på Västanåfallet.

 

Jo, jag tog mig upp på hästryggen utan stege...

 

Äntligen på väg i det fantastiska höstvädret

 

Vi red genom vacker skog, vadade över bäckar och vågade oss på snabb galopp efter småvägarna. Otroligt hur kroppen minns trots att det var så länge sen jag red.

 

Västanåfallets brusande vatten

 

Hemma på gården igen, lagom till att det började mulna

 

Lite mys innan det var dags att säga ajöken för den här gången

 

Skickat via Blogsy

Sommardopp

Idag har jag tagit sommarens första och sannolikt enda dopp i svenskt vatten. Det var inte direkt varmt men efter en stund tappade man känseln och då kunde man ju lika gärna doppa sig igen, hehehe...

Yttersjö

Skickat via Blogsy

Regnbilder

Några bra saker med regn:

Jag slipper vattna rabatterna

Pollenkänningarna minskar

Det går att ta coola bilder

 

 

 

 

 

 

 

Skickat via Blogsy

Lappis CSI - Christ Scene Investigation

För 93 (!!!) år sedan startade norra Sveriges coolaste festival i Husbondliden. Varje år sedan dess - under första veckan i juli - förvandlas denna oansenliga lilla by, i Västerbottens inland, till ett myllrande festivalområde med upptill 10 000 besökare. Här finns något för alla, barn, tonåringar och vuxna (man får själv välja vilken kategori man tillhör).

Här har jag tillbringat många somrar i mitt liv, boende i husvagn med familj och kompisar. När jag var tonåring var min högsta önskan att få tälta i "Raggarbacken". Namnet lär ska ha upstått på femtio- och sextiotalet, när Lyckseles raggare körde ut till Husbondliden för att spana på alla snygga frikyrkotjejer. Jag minns att det kunde vara ganska stökigt där även under åttiotalet, då inte alla som besökte Lappis hade rent mjöl i påsen. Fick aldrig med mamma på tältarlinjen, vilket nog var klokt.

Uppe vid Raggarbacken 2012 hägrar lugnet

 

Lappis är som en vitamininjektion. Man träffar en massa härliga människor - vissa är gamla bekantskaper och vissa är helt nya. Det är också nåt visst med enkelheten. Alla samlingar hålls i stora tält, inte i tillrättalagda konferenslokaler. Trots att de enkla träbänkarna är stenhårda och kräver att man har med både filt och dyna för att kunna sitta någorlunda bekvämt, så vore det inte detsamma utan dem. Till och med varmkorven med pulvermos smakar ljuvligt och kön till korvluckan ringlar lång efter varje samling. Men framförallt påminns man om vad Gud gör i människors liv varje dag. Som fantastiska Divine Blessing (ja, hon heter faktiskt så) som, höggravid, blev tvungen att lämna allt och fly till Sverige från Kongo-Kinshasa med sina barn efter att beväpnade män brutit sig in i hennes hem och försökt döda hela familjen. När hon flydde, låg maken blodig och sönderslagen på golvet och hon var säker på att han var död. Ensam, i ett främmande land (Sverige) med sina barn blev hon tvungen att försöka bygga upp ett nytt liv. Så, en dag, några år senare, ringde telefonen. Det var hennes man. Han levde! Efter attacken hade han blivit funnen av någon som tog honom till sjukhus, svårt knivhuggen i magen. Han överlevde och tog sig så småningom till ett flyktingläger i Zimbabwe. Han var säker på att hela familjen var död men på mirakulösa vägar fick han veta att de befann sig i Sverige. Nu är familjen återförenad. Divine har fått tillbaka sin man, barnen har fått tillbaka sin pappa. Och sonen hon födde medan hon var på flykt, gav hon namnet Gift (gåva). Trots att hon varit med om saker, så outhärdligt svåra att man inte ens kan förstå en bråkdel, så menar hon att hon aldrig någonsin var övergiven av Gud. Han bar henne genom allt och gav henne den styrka hon behövde. Divine Blessing. Gudomlig välsignelse.

Min nya coola "pin"

 

Lappis bjuder alltid på förstklassiga musikaliska upplevelser. En av kvällarna hade vi förmånen att få släppa loss med den här killen:

 

Mr Samuel Ljungblahd in action

Pingst Ung-galans tolkning av Ranelids Mirakel

Barnen har ett eget Lappis och där var det drag vill jag lova. Tror jag ska vara barn på nästa års Lappis. De verkar ha grymt kul med cool musik, ansiktsmålning, lekar och spännande samlingar. Jag borde kunna smälta in bra i gänget, eller...?

Myller på "kyrkbacken"

 

På väg mot korvluckan

 

Hejdå Lappis för den här gången. Ses igen nästa år. Och då tror jag det blir husvagn. I Raggarbacken...

Skickat via Blogsy